Idag va ja söder om Stockholm å helt plötsligt börja de komma polisbil efter polisbil i full karriär me blåljus, de va 8st på rad, sen stod de utplaserat poliser me blåljus påslagna i båda riktningar.
Tänkte "shit nu e dom ute efter mig ändå" =)

Kom hem och läste att de va väpnat rån och att en av gärningsmännen ha blivit skjuten på plats.

Dehär gör mig lite smått illamående och ja få minnesbilder av de beväpnade rån som jag var med om 2009.
Nu kom ingen av oss eller rånarna till fysisk skada den gången men när man tänker så finns alltid "OM-världen".
Tänk OM jag hade gått in längre så dörren stängts bakom mig så jag blivit fast i rummet med rånarna,
Tänk OM mina kollegor inte hade lämnat de andra rummet innan rånarna kom in.
Tänk OM dom hade kommit 10min senare då jade jag fått den rasande väggen och taket över mig.
Tänk OM.. och så vidare...
De som verkligen hände är skrämmande nog, så när man läser om sånthär så undrar man genast hur de utsatta mår nu. Hur kommer dom klara framtiden, kommer dom bli lika livrädda som jag?

Jag vill egentligen ingen nånting ont, men sånnahär människor, som medvetet gör saker som får andra att må dåligt och kanske få men för liver, de ha ja inte mycke till övers för, så helt okej att polisen sköt ner en.
Tycker att polisen gör ett mycke bra jobb me de resurser dom de har och dom ha hjälpt mig alla de gånger jag råkat ut för våldsbrott, rån och liknande.

 

Så när de händer sånthär som får mig att tänka på mina egna hemskheter då är de inge kul..

Hur ska ja kunna bearbeta och leva ett normalt fungerande liv när saker hela tiden påminner om saker ja vill glömma?

Satt mina tankar på mitt välbefinnande en stund och sminkade mig lite.
Sökt lite fler låtar till min danslista.
Köpt ett vattenpass så ja nu kan få upp dansstången om nån hjälper mig.
Så, på mitt egna lilla sätt få ja fortsätta bearbeta min trasiga själ...