Sjukhus - Leva för alltid!

För 100år sen fanns de inte sjukhus på samma sätt som vi har idag.
Folk dog av de sjukdomar det hade. Livet gick sin lunk, folk va nog inte rädd för döden på samma sätt som man är idag. Man visste då att när man dog så tog Gud hand om en. Prästen kom och satt vid ens säng, inte en doktor på ett sjukhus..
Ser man nångång en präst sitta vid en dödssjuk idag?

I vilket fall som helst så tror jag inte att jag gillar sjukhus när jag tänker efter.
Man är sjuk och man går till doktorn för att bli frisk, sen bli man sjuk igen, går till doktorn blir frisk å så går de om och om igen.. Många opereras och blir "botade" och kan leva ett längre liv. Alla lyckliga.. Men när den människan dör, då blir det lika jobbigt som om personen skulle ha dött första gången den va sjuk...
Men skjuter bara upp lidande för kanske både patienten och de runtikring.

Nu låter dehär kanske konstigt från en som är för allt va plastikoperationer heter. Men de är skillnad, de förlänger inte mitt liv, de förändrar bara mitt utseende.
När jag tänker efter så finns de många gånger jag skulle ha dött om de inte funnits sjukhus.
På min 10årsdag fick jag akut blindtarmsinflamation och opererades första gången.
Hade de vare för 100år sen så hade jag dött, ännu ett barn på 10år som dött.
Livslängden va inte lika lång förut och många dog väldigt unga.
Va är de för fel me de?
Hur se världen ut idag me alla dessa människor?
Är de verkligen meningen att man ska leva så länge, och framförallt är de meningen att man ska förlänga ett liv genom operationer och upplivningshjälp. Byta hjärtan, lungor, lever.. För att få leva några år längre?
Nej tack..
 
Jag har avsagt mig allt vad transplantationer heter. Vägrar ta emot blod från nån annan, skulle aldrig vilja ha nån annans hjärta. Herregu!!! =O
Kommer heller inte donera blod eller organ, om inte min familj uttryckligen ber om min hjälp.
Många läkare ha ifrågasatt min inställing att INTE ta emot blod. Dom koppla till å me in socialstyrelsen som kontaktade mig för att försöka övertalla mig att inte vägra.
För 1½ år sen va ja så dålig att min kropp knappt kunde produsera blod, va svag och dom rekomenderade blodtransfusion, men ja gick hem utan. Såklart..
Mena dör ja så dör ja..
Den inställningen gillar inte läkare, deras jobb är att rädda liv, men dom får samtidigt inte göra nå mot min vilja. Bevisligen så lever jag än så de hade ju vare fruktansvärt onödigt om dom faktiskt hade gett mig nån annans blod.
 
Sen när nånting går fel då är de ingen som tar ansvar för de.
Min pappa dog av dåligt hjärta. Han va överviktig. Läkarna sa att han skulle dra ner på maten, saken va den att han åt knappt. Han kunde inte.
Däremot så åt han mängder av mediciner som han fått av olika läkare för de olika problem som han hade me kroppen. Klart man sväller upp om man konstant trycker i sig kortison och andra ohälsosamma preparat.
Han va även lungsjuk så han hade svårt andas, att ge en medicin för att få lungorna att fungera, blodet att gå lättare genom hjärtat, gör att hjärtat såklart jobbar hårare och anstränger de, mängder av smärtstillande för att lugna resten av kroppen som gör ont för den vikt man bär på.
Då är min fråga, gjrde läkarna rätt?
Hade de vare 100år sen så hade min pappa inte levt så länge som han gjorde (64år) men de senaste 20åren ha han ju mest mått dåligt ändå för läkarna ha bara skicka han runt å proppa i han mer medicin för att de ska se ut som att dom gjort nå.
 
Sjukhus är till för att "rädda liv"... Men är de verkligen meningen att man ska göra de?
Folk springer till sjukhus för minsta lilla sak nu.
Jag sa till vårdcentralen igår att ja faktiskt inte vill komma in, men enligt smittskyddslagen va ja tvunget för att registrera. Men är de då inte slöseri me resurser för de som är sjukare, som de är meningen att dom ska "rädda"?
Vi kommer ändå dö - så småningom. Man kan inte "rädda" ett liv för alltid.

Allt dehär ha gjort att folk nog är rädd för att dö, man vill skjuta upp de så länge som möjligt och man förlitar sig på att en läkare ska göra underverk och blir så grymt besviken när dom inte kan det.
När läkare säger att allt hopp är ute.
Men allvarligt, allt hopp va ute redan innan dom sa de.
Vi ska alla dö, frågan är bara när!

Me tanke på hur världen ser ut idag och hur mitt liv är, så hade jag nog föredragit att dö på min tioårsdag då jag fick akut blindtarmsinflamation.
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

katestockholm

Photo, Makeup and Me...

RSS 2.0